I början ville jag inte att det skulle vara offentligt, jag var så rädd att något skulle hända. Sedan blev det lite vidskepligt, typ att om jag faktiskt skrev något så skulle något hända. Nu har jag kommit fram till att blogg eller inte, händer nåt så blir vi så ledsna ändå att då spelar det ingen roll om det finns på Internet. Man kan inte heller gå och vänta sig att något ska hända.

Jag är nu i vecka 15, och har varit sjukskriven veckan som var på grund av ett skrämskott förra söndagen. Vi fick åka till Sunderbyn pga. en blödning, men väl där såg allt bra ut och vi fick se vår lilla krabat på ultraljud. Fantastiskt, för ibland har man ju faktiskt undrat om det är någon där inne! Har i alla fall order att ta det lugnt nu, eftersom moderkakan låg långt nere, och sedan följa upp det på ordinarie ultraljud i januari. Ordinationer som min käre make utövar med stort eftertryck, och som ibland kan vara väldigt frustrerande att följa.

Så nu julpysslar vi i all stillhet, överlåter skottningen åt maken och gosar med vovven.

Vovven älskar att vara ute i snön, ju mer dessto bätte!