Det här var en dag som började helt fel. Vaknade av Martins väckarklocka, men han själv hade flyttat ut i vardagsrummet (han säger att jag snarkade - jag?!). Fick övergivenhetskänslor. Kunde ju visserligen ligga kvar i varma sängen medans han var tvungen att åka till jobbet, men med ett dunkande huvud och rinnande näsa var det inget större nöje. Hunden väcker mig igen innan nio. Står och gnäller vid min säng - "vi måste ut nu matte, nu, nu, nu!" Det brukar han aldrig göra så jag  slänger mig ur sängen och tänker att här är det panik. Nejdå, det är en löptik! Försöker tillrättavisa honom när han stannar och slickar på intressanta pölar på vägen, men med en whiskeyröst modell värre så lyssnar han inte på det örat.