För fem år sedan stod vi i Gamla Uppsala kyrka och lovade varandra evig trohet, i nöd och lust! Det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Så är det bara. Alla vänner och familj som var där, att det var vår dag, alla förberedelser och förväntningar som kulminerade i detta. Att få göra någonting vi trodde på. Att stå och lova att älska varandra, inför Gud och alla närvarande, det kan inte bli ett större kärleksbevis. Och vi trodde på varandra. Och det gör vi än, fem år senare.

Under de här åren så har vi hunnit gå igenom en hel del. Det har varit mycket problem, sjukdom, arbetslöshet och konflikter. Men det har också varit mycket glädje, mycket omtanke och framförallt mycket kärlek!

Det är många som blir förvånade över att jag är gift, och att jag har varit det så länge. Det är inte så vanligt kanske. Men jag ångrar mig inte. Det har kanske varit svårare än jag trodde många gånger, och ibland kanske det hade varit enklare att vara ensam, men samtidigt hade jag inte velat vara utan det för allt i världen. För alla gånger Martin har varit där för mig, hjälpt mig, stöttat mig, utmanat mig och älskat mig, de uppväger med råge de gånger allt inte är rosenrött. Att vara tillsammans, det innebär att växa tillsammans, inte växa ihop. Vi är två individer som har valt att följas åt på livsvandringen - och det är jag stolt över!

Dessutom, när jag väl hade fångat Mr. Right, så skulle jag väl inte låta honom komma undan? ;)