En av de bärande tankarna i storytelling är att människan har en medfödd förmåga att förstå och behandla verkligheten i berättandeform. Ni vet, i kronologisk ordning, med bärande karaktärer, konflikter och upplösningar. Det påstås till och med att det är så vi hanterar all information som kommer till oss, att kognotionen och minnet fungerar som en stor berättelse-generator. Själv är jag böjd att hålla med, men det vet jag att alla inte gör. 

I alla fall så formar vi (enligt teorierna) en berättelse om självet. Vi sorterar allla händelser till berättelser som lagras och med tiden omtolkas och omformas för att passa in i den evigt pågående berättelsen om oss själva. Vi väljer hur vi gestaltar berättelsen dels utifrån dem vi är, men även dem vi skulle vilja vara. Varumärkesspecialister är bra på det här. De skapar varumärken som förmedlar vissa historier som stämmer in på den önskade självberättelsen, och vi konsumerar dessa varumärken, inkuderar dem i vår berättelse - och de tjänar en massa kosing på det. (Ta min kärlek till Starbucks till exempel ;) 

Min fundering är hur stor del av självberättelsen som styrs av mig, och hur mycket som styrs av sociala normer och andras uppfattning av mig (min roll i andras berättelser) ? Är det rentav i det nyckeln ligger till bra självkänsla och "lycka" , att styra sin egen självberättelse? 

Några kvällströtta filosofier....