Man hinner tänka så mycket under en långpromenad. 

Som tex. varför jag tycker om fantasy (dimmorna påminde på nåt sätt om det). Jag tror det har att göra med att den erbjuder en värld där allt är enklare, eller snarare, där saker och ting har mer mening. Det är enkelt att skilja mellan ont och gott, det är ofta stora och viktiga handlingar som ska utföras. Den magi som ofta förekommer är liksom bara en krydda, något som förstärker skillnaden mellan fantasyvärlden och verkligheten. En bra fantasy är enkel, hanterbar, världen går att greppa, men samtidigt tillräckligt komplicerad och mångfacetterad för att utmana läsaren och erbjuda något som går att försjunka i. En balansgång som få lyckas med, men som kan bli riktigt, riktigt bra. 

Nackdelen med att ha läst en sådan bra fantasy är att ens eget liv kan förefalla något tomt på mening när man återvänder till det. Har man just försjunkit i händelser som räddade en värld från undergång blir det lite banalt att handla middag, fixa tvätten och plugga. Samtidigt tror jag att fantasy för många (inklusive mig) kan erbjuda ett sätt att behandla och tolka världen omkring oss. Drar man det till sin spets så är ju fantasy till sist en allegori för vår egen verklighet. 

Människan har världen över, under alla tider, haft ett "basutbud" av historier och myter. De är ofta ett sätt att göra en komplicerad och förvirrande verklighet hanterbar. Fantasy är våra moderna myter (och kanske även annan litteratur, jag utesluter inte det) och kan därmed hjälpa oss tolka och bearbeta en värld som ibland känns för komplicerad och kaotisk för att ha någon mening. 

Oj, vad det blev ett långt inlägg :) 

Hann tänka en mass mer också, men det kanske jag tar en annan gång...