Var på klassåterförening igår. Det var 10 år sen vi gick ut 9an tydligen. Jättekul att träffa alla gamla klasskompisar. En del av dem har jag inte sett på säkert 6-7 år. Det var uppfriskande att se att även de växer upp och mognar. Folk var sig konstigt lika, men ändå inte alls samma som när det begav sig.  Det som slog mig var hur många som hade skaffat barn och hus! De allra flesta verkar ha "stadgat" sig. En del hade rent av barn nummer två på gång. Vilket ju är jättekul tycker jag, och det vore härligt att få ha en klassfest där man får träffa barn och respektive med...  Men samtidigt känns det lite stressande. Själv studerar jag ju fortfarande, bor i lägenhet och barn känns lite långt borta. 

Men jag måste säga att jag trivs med mitt liv, som det är, just nu! Med undantag för en del småsaker såklart ;) Poängen är att jag vill inte stressa med livet. Man får se lite vad som händer, men livet låter sig inte planeras. Det som händer händer, planer kan ändras och nya chanser uppkomma. Som det är just nu får vi helt enkelt se vad som inträffas den närmaste tiden. Det känns spännande... och lite oroligt.. som ju livet är!

Djupa tankar från en slö och seg jag...