Living Edge - in pursuit of life

Idag däremot har jag redan hunnit gå en morgonpromenad, löpträna och köra lite styrketräning. Gröten och äggen är på spisen och sen bär det av mot jobbet. Och det känns inte ens jobbigt - milsvid skillnad mot igår då det mesta var tungt! 

Idag skiner solen och det är varmt och skönt i solen, även om det blåser rätt friskt. Löprundan var skön, även om det kändes tung och segt och ont i benen första 7 minuterna. Jag kanske rent av måste förlänga min uppvärmning till 7 minuter?! Men då blir min runda för kort, måste hitta ny twist på den i sånna fall...

Sen var det i alla fall väldigt skönt, hade svårt att få upp pulsen ordentligt, men det är väl ett tecken på att konditionen förbättras :) Däremot känns det fortfarande svårt att få till ett naturligt löpsteg i lite snabbare hastigheter, känner mig stel och "dunsig". Det blir bara att öva på... det måste ju inte vara snyggt så länge man inte skadar sig...

Väl hemma blev det en halvtimmes styrketräning för magen på och med pilatesbollen. Nu måste jag bara komma ihåg att köra lite rygg nästa gång med...

Nu är gröten klar, dags för mat!

Dagen idag har börjat rätt bra. Steg upp tidigt och tog en löparrunda innan frukost. Det gick helt klart tyngre än vanligt. Pulsen låg ganska högt och det var inga problem med mjölksyra eller så. Det kändes mest tungt och att det inte gick lika snabbt som vanligt, samt att jag hade känningar i vänster knä de första 5 minuterna. Så jag tror inte att löpning innan frukost är någon hit för mig. Men nu har jag prövat, och är det riktig tidsbrist är det ju ett bra sätt att få in träningen under dagen!

Nu, en latte innan jobbet. 

Idag har det varit en sån där konstig dag... har gått hela dagen efter morgonpromenaden och gruvat mig inför dagens löprunda. Det var verkligen halv storm (minst) i morse, iskalla vindar som värkte i öronen. Så jag har pluggat, jag har packat flyttlådor, jag har fikat, jag har gjort allt för att skjuta upp passet. Till sist drog jag mig ut i alla fall, i solnedgången, och det var naturligtvis hur härligt som helst!! Vinden hade mojnat och låg på lite från sidan, inte rakt framifrån, de nya skorna var underbara nu utan skavsår och hunden hur lydig och snäll som helst. Och löpningen gick över förväntan. Jag fruktade de 14 minuter löpning jag skulle göra (inte jogg - löpning) men det flöt hur bra som helst. Vågade till och med öka farten sista 5 minuterna innan den avslutande 5 minuters nerjoggningen. Nu ser jag fram emot morgondagens löpning.

Jag har klättrat i sex år, ändå sedan min man övertalade mig att prova på det. Och jag har älskat det från första stund. Under de första åren klättrade jag bara inomhus, i Uppsalas studentanläggning Stallet. Det var en väldigt fin vägg där, men det var först när jag började klättra  utomhus, när vi flyttat upp till Norrbotten, som jag insåg hur härligt det är att klättra på äkta klippa! Trots att jag har klättrat så många år så anser jag mig vara en nybörjare. Jag har inte alls klättrat kontinuerligt under den här perioden, på grund av många anledningar, och därför inte avancerat särskilt mycket. Men hela tiden har längtan legat i bakhuvudet, suget...

Klättring är en sport som utmanar dig. Tekniskt, styrkemässigt, smidighet, balans, och mentalt. Den kräver din fulla koncentration, och när det är som bäst går du in i det så att du glömmer världen runtomkring. Och känslan när du klarar det, när du vunnit över dig själv och naturen - den är obeskrivlig! När du står där högst upp, händer och ben darrar av utmattning och adrenalin, du är smutsig av krita och svett och lyckan bara strömmar genom blodådrorna - då känner du att du lever!

(bild: wikipedia.com)

Den form av klättring jag helst ägnar mig åt är bouldring. Det är klättring på lägre höjder, 3-5 m, utan annan utrustning än skor och kritpåse, samt en "crashpad" - en madrass att landa på i händelse av fall. Den är så fri och enkel, och kräver inte så mycket utrustning. 

Det jag annars ägnar mig åt är kortare topprepsklättring - när man i en sele sitter fast i ett rep som fästs vid klättringens högsta punkt aka. "mål" och som sedan löper ner till en kamrat som säkrar repet. Denne drar efter repet när du klättrar uppåt, så att ett ev. fall inte blir så långt. Sedan är det kamraten som firar ner dig till marken igen när du nått målet. I mitt fall är det min älskade man som är min klätterkamrat och säkrare. Det är viktigt att du har förtroende för din klätterkamrat - det är ju någon som du bokstavligt talat lägger livet i händerna på.

Jag har inte själv gett mig in på ledklättring, då man själv tar med sig repet uppåt under klättringen och säkrar fast det på vägen upp med hjälp av diverse kilar och sådant (du har fortfarande din kamrat som säkrar och reglerar repet nere på backen). Dels för att det är en tekniskt svår klättring jag inte är redo för än, dels för att det krävs en del utrusning. Kanske jag vågar mig på det en dag;)

Just nu längtar jag bara efter vårvärmen och solvarma klippor!!