Living Edge - in pursuit of life

Jag har klättrat i sex år, ändå sedan min man övertalade mig att prova på det. Och jag har älskat det från första stund. Under de första åren klättrade jag bara inomhus, i Uppsalas studentanläggning Stallet. Det var en väldigt fin vägg där, men det var först när jag började klättra  utomhus, när vi flyttat upp till Norrbotten, som jag insåg hur härligt det är att klättra på äkta klippa! Trots att jag har klättrat så många år så anser jag mig vara en nybörjare. Jag har inte alls klättrat kontinuerligt under den här perioden, på grund av många anledningar, och därför inte avancerat särskilt mycket. Men hela tiden har längtan legat i bakhuvudet, suget...

Klättring är en sport som utmanar dig. Tekniskt, styrkemässigt, smidighet, balans, och mentalt. Den kräver din fulla koncentration, och när det är som bäst går du in i det så att du glömmer världen runtomkring. Och känslan när du klarar det, när du vunnit över dig själv och naturen - den är obeskrivlig! När du står där högst upp, händer och ben darrar av utmattning och adrenalin, du är smutsig av krita och svett och lyckan bara strömmar genom blodådrorna - då känner du att du lever!

(bild: wikipedia.com)

Den form av klättring jag helst ägnar mig åt är bouldring. Det är klättring på lägre höjder, 3-5 m, utan annan utrustning än skor och kritpåse, samt en "crashpad" - en madrass att landa på i händelse av fall. Den är så fri och enkel, och kräver inte så mycket utrustning. 

Det jag annars ägnar mig åt är kortare topprepsklättring - när man i en sele sitter fast i ett rep som fästs vid klättringens högsta punkt aka. "mål" och som sedan löper ner till en kamrat som säkrar repet. Denne drar efter repet när du klättrar uppåt, så att ett ev. fall inte blir så långt. Sedan är det kamraten som firar ner dig till marken igen när du nått målet. I mitt fall är det min älskade man som är min klätterkamrat och säkrare. Det är viktigt att du har förtroende för din klätterkamrat - det är ju någon som du bokstavligt talat lägger livet i händerna på.

Jag har inte själv gett mig in på ledklättring, då man själv tar med sig repet uppåt under klättringen och säkrar fast det på vägen upp med hjälp av diverse kilar och sådant (du har fortfarande din kamrat som säkrar och reglerar repet nere på backen). Dels för att det är en tekniskt svår klättring jag inte är redo för än, dels för att det krävs en del utrusning. Kanske jag vågar mig på det en dag;)

Just nu längtar jag bara efter vårvärmen och solvarma klippor!!